Soledad Jönsson från Malmö delar sin gripande berättelse om att förlora sin dotter Mia till sarkomcancer. Läs om hennes styrka, kärlek och hur hon fann stöd hos Cancerkompisar.
Hej, jag heter Soledad Jönsson och jag vill dela med mig av min berättelse om sorgen och kampen efter att ha förlorat min älskade dotter Mia till sarkomcancer. Jag bor i Malmö och arbetar som personlig assistent. Min resa genom denna hjärtskärande tid har varit fylld av utmaningar, men också av kärlek och stöd från de som verkligen förstår.
Det har gått fyra år sedan Mia lämnade jordelivet, men det känns som om det var igår. Mia var bara 27 år gammal när hon dog, och de två åren hon kämpade mot sarkomcancer var några av de svåraste i våra liv. Hon var en livlig och trevlig tjej som alltid ville leva livet fullt ut, trots sin sjukdom.
Det går inte en dag utan att jag tänker på alla som drabbats av cancer. Mia är alltid med mig, var jag än går. Jag pratar mycket med henne hemma, vilket kanske låter konstigt för en del, men för mig är det helt naturligt. Hon finns alltid i mina tankar. Att förlora ett barn är något jag önskar ingen ska behöva uppleva.
En Mammas kamp och Sorg
När jag fick beskedet om Mias diagnos kändes det som om världen stannade. Jag kunde inte känna något, stängde av alla känslor och väntade på att tårarna skulle komma. Men de kom inte förrän mycket senare. Att leva med denna tysta smärta var oerhört tungt, särskilt eftersom människor runt omkring mig ibland sa att jag "ältade". De förstod inte att min sorg var min ständiga följeslagare.
Ett Liv Med och Utan Mia
Mia och jag gjorde många äventyr tillsammans. Även när hon blev arg på mig och undrade varför jag inte jobbade, ville hon att vi skulle leva våra liv och inte stanna upp för hennes sjukdom. Hon pratade aldrig om sin sjukdom; hon ville bara leva. Vi flyttade till och med in köket till sovrummet där hon låg, så att hon kunde laga mat och känna sig delaktig.
Mia ville resa till USA, men först behövde hon behandling. När vi äntligen åkte, trots att ingen försäkring täckte oss, gick resan bra. Men när vi kom hem igen, började allt gå utför.
Styrkan Att Gå Vidare
Min styrka kommer från Mia. Hon hade en begränsad tid att uppleva saker, och jag visste att jag var tvungen att vara stark för hennes skull. Jag kommer ursprungligen från Chile och har haft en svår uppväxt, vilket har gjort mig stark.
Jag kände att jag behövde prata med någon vuxen om min sorg. Sjukvården erbjöd hjälp, men jag hade aldrig tid att gå ifrån. Kuratorn satt på Hospice, och jag hatade det stället. Så jag Googlade och hittade Cancerkompisar. Det har betytt så mycket för mig att få stöd där, att ingen säger att jag "tjatar" eller stör.
Stödet från Cancerkompisar
Cancerkompisar har varit ovärderligt. Att få hjärtan och stöd från människor som förstår vad jag går igenom har varit en stor tröst. Det går aldrig över, men det blir lättare med tiden. Nu kan jag prata om min dotter utan att gråta, och det är tack vare det stöd jag har fått.
Jag hoppas att min berättelse kan ge någon annan tröst och styrka. Vi är många som kämpar med sorg och förlust, och vi är starkare tillsammans. Tack för att ni finns, Cancerkompisar.
Kramar och styrka till er alla
Soledad
Comments