Läs Anettes djupt personliga reflektioner om sorgen och kampen efter att ha förlora ett barn, sin älskade dotter, hennes "diamant", till cancer.
Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. För Anette, vars dotter var hennes diamant, blev denna mardröm en grym verklighet när cancer tog hennes älskade dotter. Här delar Anette med sig av sin sorg, kärlek och de stunder av ljus som hennes dotter lämnade efter sig i denna mörka tid.
Anette berättar, "Hon var mer än bara min dotter; hon var det ljusaste och mest strålande i mitt liv, min diamant. Hennes skratt lyste upp varje rum och hennes energi var smittsam.
När hon diagnostiserades med cancer förändrades allt. Plötsligt handlade våra dagar om sjukhusbesök, behandlingar, och en kamp mot tiden som vi hoppades vinna."
Att förlora sin dotter har inte bara inneburit en enorm sorg för Anette utan också en resa genom olika stadier av förtvivlan och acceptans. "Varje dag utan henne känns som en evighet, men jag försöker hitta sätt att hålla hennes minne levande. Att prata om henne, skriva om våra upplevelser tillsammans och stödja cancerforskning är sätt jag hanterar min sorg på. Det är också ett sätt att visa världen hur fantastisk hon var."
Anette fortsätter att leta efter ljus i mörkret, inspirerad av sin dotters styrka och mod. "Hon lärde mig så mycket om livet, kärlek och modet att möta det omöjliga. Även i hennes svåraste stunder var hon orubblig. Det minsta jag kan göra är att försöka vara lika stark som hon var, att hedra hennes minne och fortsätta sprida den kärlek hon visade mig."
Denna berättelse är Anettes sätt att hålla sin dotters ande levande och att hjälpa andra som kanske går igenom liknande prövningar.
Genom att dela sin smärta, hoppas hon kunna erbjuda tröst och förståelse till andra som kämpar med förlusten av en älskad.
2016
Det har gått fyra år sedan vi förlorade vår älskade dotter Emma Diamond till cancer. Hon var bara 24 år ung. När hon gick bort den 5 november 2016, kollapsade vår värld i ett chocktillstånd, och den stora tomheten slog rot. En obeskrivlig smärta uppfyllde varje hörn av våra liv.
Cancerkompisar, tack för att ni finns. Ni är ovärderliga i våra liv. Ert stöd har varit fundamentalt när vi navigerat genom de mörkaste dagarna och nätterna av vår sorg.
I sorgen har vi lärt oss att inte kämpa emot den, utan att tillåta oss själva att sjunka djupt ner i dess mörker, för att så småningom, sakta, hitta vår väg uppåt igen. Våra minnen av Emma lyser upp som små ljuspunkter i mörkret och ger oss tröst.
Vi har köpt en bok med dikter av Malin Tyberg, utgiven av Lilly Förlag, och en dikt där har berört oss särskilt djupt:
Mitt sista hopp har nu fallit som en droppe mot din arm.
Du ligger stilla, så vacker.
Du har slutat lyfta din barm.
Jag sitter bredvid.
Tar din hand som ännu är varm.
Nu är det ro i rum och hjärta.
Ditt ansikte är lugnt och utan smärta.
Två ljus på borden för din själ.
Jag ber att du når fram, får skratta och må väl.
Kysser din panna, nu ska jag inte längre stanna.
När jag går fylls mitt öga av ännu en tår, men jag vet att vi mötas en gång får.
Att läsa dessa ord ger en sorts stillsam ro, en påminnelse om att även om Emma inte längre är med oss fysiskt, är hennes närvaro evig i våra hjärtan.
Kramar och styrka till alla ni fina som kämpar för era närstående. Ni är inte ensamma i er kamp, och tillsammans kan vi bära sorgen lite lättare.
Tack igen, #Cancerkompisar, för att ni finns. Ni är en ovärderlig del av vår resa genom sorg och saknad.
Kärlek, mamma Anette
Kommentare