Margareta delar med sig av sin resa genom sorg efter att hastigt ha förlorat sin man i cancer. Läs om hur stöd från familj och vänner hjälper henne att hitta hopp och styrka.
Om Livet, förlusten, sorgen efter att ha förlorat sin partner i cancer och vägen framåt
Margareta skrev ner sina tankar mellan 2018-2021, här kan ni ta del av dem.
Jag heter Margareta Åkerlund, en änka boende utanför Lund. Jag är mamma till två underbara döttrar, Anna och Marie, och mormor till tre barnbarn. Mitt liv tog en dramatisk vändning i mitten av oktober 2016 när min man diagnostiserades med bukspottskörtel-cancer och jag förlorade min partner.
Det var ett obotligt tillstånd, och chocken var stor när han avled bara tio dagar efter diagnosen. Sorgen och ensamheten har varit överväldigande, men med stöd från familj och vänner har jag långsamt börjat hitta ljuset i tillvaron igen. Genom att skriva om det, delar jag mina tankar och känslor i hopp om att kunna trösta och inspirera andra som går igenom liknande prövningar.
2021
Cancergalan - En dubbelkänsla
Snart är det dags för cancergalan igen, en händelse jag de senaste fyra åren valt att inte titta på. Även om det är hjärtevärmande att se pengar samlas in till cancerforskning, presenteras oftast bara de som överlevt sin cancer, medan vi som mist någon sällan får uppmärksamhet. Det känns som en tyst överenskommelse om att dölja sjukdomens dödliga verklighet.
oktober 2019
Var tog tiden vägen?
För tre år sen levde vi en bubbla. Den 21 oktober 2016 fick vi beskedet att min man hade bukspottkörtelcancer och det gick så fort. Han avled 30 oktober. Första året hatade jag först alla söndagar, sen blev den 30:e varje månad. Ett år efter genomlevde jag hans sista dagar gråtande, förra året var också jobbigt, men lite lättare. Nu tre år senare kommer jag ihåg, men mår inte så dåligt. Jag läser min dagbok från den tiden och minns, men tack och lov inte med tårar. Det känns som om det var igår och samtidigt så långt bort. Mycket har hänt i mitt liv med barn och barnbarn och en ny man. Jag har valt att ta till mig dikten jag fick av en vän strax efter Lars dog.
He is gone
You can shed tears that he is gone
Or you can smile because he has lived
You can close your eyes and pray that he'll come back
Or you can see all he's left
Your heart can be empty because you can't see him
Or you can be full of the love you shared
You can remember him only that he's gone
Or you can cherish his memory and let it live on
You can cry and close your mind, be empty and turn your back
Or you can do what he'd want; smile, open your eyes, love and go on
När jag läste detta första gången grät jag och kunde absolut inte förstå hur dessa rader skulle hjälpa mig, men det har gett mig hopp och framtidstro.
Min man var mycket medveten om att hans liv var på väg att ta slut när vi fick beskedet och tackade mig för våra 48 år tillsammans. Vi grät mycket tillsammans, men hann inte prata så mycket om min framtid, men jag vet i hjärtat att han ville att jag skulle må bra och vara så lycklig som möjligt. Jag har valt att leva vidare för mig själv, mina barn och barnbarn det känner jag är skyldig min man.
Kram till er alla som blivit ensamma pga denna fruktansvärda sjukdom och ni andra som kämpar som anhöriga.
Pandemins isolering
Covid-19-pandemin har isolerat oss på många sätt. Jag är tacksam över att jag inte har någon närstående inlagd på sjukhus, oförmögen att besöka dem. Det är en hjärtskärande tanke att inte kunna vara där för att hålla en älskads hand under deras sista timmar.
Familjens stöd
Trots restriktionerna har jag haft lyckan att ibland kunna hämta mitt yngsta barnbarn från skolan, en påminnelse om livets fortsatta gång trots allt. Jag saknar mina äldre barnbarn enormt och drömmer om den dag vi alla kan återförenas. Förlorad tid och hittad styrka
"Vart tog tiden vägen?" är en reflektion jag ofta återkommer till. Det känns som igår min man fick sitt dödsdom och samtidigt som en evighet sedan. Jag har hittat tröst i dikter och skrivande, vilket gett mig styrka att fortsätta framåt, minnas de vackra stunderna och hedra min makes minne.
januari 2019
Kontrasten mellan skilsmässa och dödsfall
Jag har fått kommentaren att det kan jämföras med skilsmässa och dödsfall. Att bli lämnad ensam genom skilsmässa måste vara fruktansvärt och bli bortvald, men långt ifrån att bli ensam pga. dödsfall. En kommentar har tom. varit att det vore bättre om partnern dött. Varje gång jag hört denna jämförelsen har jag protesterar och försökt bemöta kommentaren med tårar i ögonen. Vid en skilsmässa finns partnern fortfarande i livet. Det finns möjlighet att bli arg på honom/henne, fråga om saker, barnen kan träffa båda föräldrarna, och i bästa fall dela minnen.
Inget av detta finns vid dödsfall! Jag kan aldrig bli arg på honom för att han lämnade mig tack vare en sjukdom han inte valde. Många gånger har jag velat fråga om råd, men jag kan inte få några svar från honom. Jag kan inte fråga om var något är som jag vet finns. Mina flickor och barnbarn kan inte få råd, kramar eller skratt eftersom han inte finns. Jag kan inte dela minnen med honom eller diskutera familje angelägenheter, han finns inte, men ibland försöker jag fråga mig vad han hade sagt. Jag hoppas att aldrig igen få denna jämförelsen och i så fall kommer jag att protestera!
Framtiden
Trots all sorg och förlust ser jag fram emot att bygga en ny framtid, steg för steg, med stöd från mina döttrar, barnbarn och vänner. Jag har även mött en ny man, vilket har gett mig hopp om att lycka fortfarande är möjlig efter stor sorg.
Varje inlägg i min blogg är ett steg i min läkningsprocess. Jag delar dessa berättelser i hopp om att nå ut till andra som lider, för att visa att de inte är ensamma och att även efter mörkaste natten kommer en ny gryning.
oktober 2018
Två år sen
Denna söndagen för två år sen avled min man efter kort tids sjukdom. Det känns lättare i dag än för ett år sen, men visst finns saknaden fortfarande. Min mamma blev änka två år tidigare i livet än jag och sällande klagade hon på sin ensamhet. Kanske ville hon skydda mig som jag gör med mina flickor. Visst berättar jag när det är speciellt jobbigt eller speciella dagar, men jag håller också igen för att inte trötta ut dem med min klagosång. Samma gäller vänner och bekanta. När de frågar säger jag det går bra, det är vad de vill höra. Det har ju gått två år och då ska jag enligt dem, känns det som, kommit över saknaden och sorgen. Saknaden kommer jag aldrig över, men det går bättre dag för dag. Ofta frågar jag mig själv varför Lars-Göran blev drabbad av denna fruktansvärda sjukdom, och borde vi anat ana han inte var frisk?
Mina flickor med sina familjer är ett stort stöd och ger mig mycket kärlek och omtanke. Att få tillbringa tid med barnbarnen och delas deras intressen är spännande och roligt. Förra helgen fick jag lära mig vad Pokemon go går ut på, av mitt barnbarn Filip. Vi var ute och jagade dessa fantasi-figurer och fick samtidigt sköna promenader.
I torsdags hämtade jag mitt yngsta barnbarn från fritids och fick en stor varm kram när han kom till mig. Väl hemma lekte vi med hans figurer och byggde Lego. Vi har trevligt och mysigt ihop.
En positiv sak har hänt. Jag har träffat en man som jag tycker mycket om. Vi har det trevligt och roligt ihop och sen får vi se var det leder. Just nu njuter jag av hans sällskap och umgänge
juni 2018
Speciella dagar: Högtider
På nationaldagen skulle min man fyllt 73 år. Tänk för två år sen firade jag honom och nu fick jag gå till graven med en bukett blommor. ag trodde dagen skulle vara helt OK med lite minnen och funderingar, men jag var inte beredd på den sentimentalitet jag kände. För ett år sen grät jag hela dagen, nu blev det bara några tårar och inte den bottenlösa sorgen.
Nu är det några dagar till framöver att komma över, först min födelsedag och två dagar senare vår bröllopsdag. Jag är beredd på att det kan bli lite sorgligt, och jag försöker att inte lura mig själv, men jag tror att det kommer gå bra.
Förra året på min födelsedag firade jag med mina flickor på Kosta Spa och vi hade skönt och trevligt, så bra att vi gör om det igen på på ett annat ställe.
Jag har slipat mina trädgårdsmöbler och olja dem till att de ser ut som nya, med inspiration och delad kunskap från en god vän.
Många saker har jag gjort för det varit tvunget och slentrian, men detta gör jag för jag verkligen tycker det är roligt och för mig själv.
Nu ska jag ge mig ut i trädgården och klippa vindruvans rankor som vuxit sig för långa.
På eftermiddagen får jag träffa mitt gulliga barnbarn, vi ska gå på utställning på Lunds bibliotek och fika.
april 2018
Ensam med alla besluten
När jag blev ensam var det många beslut som jag själv var tvungen att fatta ensam. Visst jag kunde rådfråga döttrarna, men ibland var det mina beslut som var nödvändiga. Det började med besök hos begravningsbyrån alla tre. Vi bestämde när begravningen skulle vara, vilken kista och hur annonsen skulle se ut. Där fattade vi besluten tillsammans och allt blev så bra som det kunde.
Sen var det besök hos prästen och när vi skulle försöka berätta om Lars-Göran på trettio minuter. Det var svårt att sammanfatta hur han var, men det visade sig att prästen förstod och det blev fint vid begravningen.
Att välja sten till graven var nästan enbart mitt beslut, även om flickorna fick säga sitt.
Sen var det beslut här hemma, hur och var skulle jag sälja den lilla bilen som jag haft. Skulle jag köpa hund som jag hade funderingar på? Det blev ingen hund även om jag var och tittade på en, men insåg att det var opraktiskt eftersom jag ofta är iväg hemifrån och det var inte rätt mot en hund. Bilen lämnade jag till en firma i samhället och de sålde den till bra pris efter drygt en månad.
Bouppteckningen tog tid och det var många kopior jag fick göra för att det skulle rulla på, men det tog lång tid innan det blev klart. Allt detta skötte jag själv och det kändes overkligt och bisarrt att han var borta.
Alla bankkonton låstes när han dog!
När min man dog fortsatte livet, och det blev många uppgifter som jag aldrig gjort tidigare som jag helt enkelt fick lösa.
När Lars-Göran varit bortrest långa tider hade jag hanterat ekonomin och betalat fakturor, men det var längesen. Vi stod båda på våra gemensamma konton, vilket innebar att alla konton låstes dagen efter han avled. Tack vare att jag hade döttrar som kunde hjälpa mig den första tiden klarade jag mig.
Jag hade några egna konton, men där fanns nästan inga pengar. Vi hade betalt två resor som jag fick pengar tillbaka från, tack vare försäkringar och dem pengarna lyckades jag styra till mina konton.
Detta att ha gemensamma konton som låses när den ena avlider kan få stora konsekvenser. Visst man kan få banken att betala nödvändiga fakturor, men mat för dagen är svårt att få pengar till.
Jag berättar detta för bekanta och många är helt omedvetna om detta.
Comments