Eva delar sin djupt personliga upplevelse av att leva som anhörig till en cancersjuk make, och hur Cancerkompisar har format hennes vardag och hjälpt henne att bearbeta sorgen.
Cancer påverkar inte bara den som är sjuk, utan hela dess närhet. För Eva, vars liv förändrades drastiskt när hennes man diagnostiserades med cancer, blev varje dag en kamp, inte bara för överlevnad utan också för att finna en väg framåt. I detta djupt personliga inlägg delar Eva med sig av sin erfarenhet som anhörig, sitt anhörigperspektiv och den roll som Cancerkompisar och det anhörigstöd hon fått har spelat i hennes liv.
Evas Berättelse: "Varje dag tar vi del av berättelser om cancer, men att leva med det är något helt annat. När min man blev sjuk, insåg jag snart att det inte fanns någon riktig plan för oss anhöriga inom sjukvården. Under hans första månader av behandling hade jag ingen att prata med, ingen samtalskontakt som kunde hjälpa mig att bearbeta det jag gick igenom.
Det var inte förrän vårkanten som jag blev uppringd av en kontaktsköterska som uppmanade mig att skaffa en samtalskontakt. Jag fick en tid hos en psykolog och vi träffades en gång i veckan. Det var oerhört tufft att höra mig själv säga högt att 'han kommer inte att klara sig'. Jag körde honom till alla möjliga sjukhusbesök, och under de åtta månaderna han behandlades, låg han inlagd under två längre perioder.
När det var dags för honom att komma hem efter den andra perioden, ringde en sköterska och sade att jag skulle lära mig att sköta hans medicinska behov hemma. Protesterna från min sida blev oerhörda. Jag insisterade på att, innan han skickades hem, måste allt vara förberett med hemsjukvård. Och så blev det till slut.
Att vara anhörig betydde för mig att vara chaufför, älskarinna, sekreterare, och sjuksköterska. Samtidigt kämpade jag med min egen sjukdom – Parkinsons – vilket naturligtvis förvärrades under min mans sjukdomsperiod.
Men mitt i all förtvivlan fann jag hopp och stöd i Cancerkompisar. Jag skrev ett inlägg vid Valborg som kommenterades av Cecilia, och där började vår kontakt. Vi har nu börjat bli privata när vi skriver, och vi diskuterar allt från vardagsbekymmer till existentiella frågor.
Det är inte alltid lätt att svara 'rätt', och ibland har jag tassat kring vissa ämnen, men att kunna uttrycka sig fritt och bli förstådd är ovärderligt. Vi planerar nu att träffas för första gången, vilket känns både spännande och viktigt.
Att vara en del av Cancerkompisar betyder allt för mig. Det har gett mig en plats där jag kan ventilera, ställa frågor och bearbeta mina egna känslor. Att skriva har blivit ett oväntat, men kraftfullt verktyg i mitt bearbetande. Jag hade aldrig skrivit tidigare i mitt liv, men har förstått hur mycket det hjälpt mig."
Varma hälsningar Eva
Evas berättelse är bara en av många som visar hur livsviktigt det är med rätt stöd och gemenskap för anhöriga till de som kämpar mot cancer. Cancerkompisar fortsätter att vara en brygga mellan ensamhet och förståelse, mellan förtvivlan och hopp. Hennes resa visar på styrkan i att dela sin historia, och vikten av att aldrig behöva gå igenom detta ensam.
Comments