I en tid där sorgen var enorm för Matz fanns det en plats och gemenskap som lyste upp framtiden. För Matz Lindell har Cancerkompisar varit just en sådan ljuspunkt under de mörkaste stunderna av hans liv. Genom vårt samtal med Matz avslöjar han hur mycket anhörigstödet gett honom och han ger en inblick i hans personliga kamp och viljan att fortsätta framåt. Låt oss ta del av hans ord och upplevelser.
Matz berättar sin historia: "Det började med en oerhörd förlust. Min fru Sara dog den 28 juli 2015. Hon var bara 49 år gammal, och jag stod där helt oförberedd på att ta itu med den verklighet som nu var min. Våra barn var bara runt 20 år gamla, och jag visste att jag inte bara behövde stöd för min egen skull, utan också för att kunna vara stark för dem.
Sorgen efter Sara är något som alltid kommer att finnas kvar. Den förändrade mig i grunden. Jag fann stöd i Cancerkompisar, tack vare en rekommendation från Sara Nattochdag, en kurator på Karolinska. Det var där jag träffade cancerkompisarna Anders R och senare Emily – människor som jag snabbt fann gemenskap med. De förstod. De visste precis vad jag gick igenom, eftersom de själva befann sig i liknande situationer.
Det svåraste under denna tid var att det intima förhållandet till min fru försvann så plötsligt. Det var något jag till slut vågade skriva om, att dela med mig till andra i Cancerkompisars forum. Det var en del av att bearbeta min sorg. Jag fann att genom att prata, genom att inte hålla tillbaka, kunde jag hantera mina känslor bättre.
Jag tappade initialt lusten att leva vidare. Självmordstankar plågade mig dagligen. Men med tiden, och genom hjälp från yoga och regelbunden motion, började jag sakta hitta tillbaka till livet. Hjärtklappningen och ångesten som en gång tycktes överväldigande började ge vika.
Cancerkompisar betydde – och betyder fortfarande – oerhört mycket för mig. Att kunna skriva av mig anonymt, att dela mina erfarenheter utan rädsla för tabun, det har hjälpt mig att inte bara överleva, utan att börja leva igen. Jag ångrar att jag dolde min sorg för mina barn. Det påverkade vår relation, speciellt med min son som trodde att jag hade glömt Sara.
Idag har jag en annan syn på livet. Jag har lärt mig att inte skjuta mina känslor åt sidan. Jag pratar öppet om mina upplevelser i Cancerkompisar-forumet, där jag fortfarande är aktiv. Vi pratar om allt från livet till fotboll – det håller mig ajour, det hjälper mig att minnas att Sara fanns, och att livet, trots allt, går vidare.
Mitt tips till andra: BIT INTE IHOP -dölj inte din känslor - prata!
Varma hälsningar Matz
Comments